Jag låg nyss och kollade igenom mitt arkiv här i bloggen. Kom till detta inlägg och såg datumet, 8e juli 2016. Ett datum som skulle förändra hela mitt liv.
Jimmy blev min räddning. Bokstavligen. Hade han inte kommit in i mitt liv 3 år senare vet jag helt ärligt inte hur allt skulle slutat.
Jag hade definitivt inte varit där jag är idag.
Jag kommer nu att öppna upp mig för er mer än jag någonsin gjort tidigare. Men det känns okej. Och kanske, kan jag hjälpa någon som är i en liknande situation.
Det var den 8e juli 2016. Jag var i mitt livs form och i full gång med både lchf och träningen. Jag hade även precis blivit klar med en kurs jag hade slitit med för att plugga upp mina betyg från gymnasiet. Jag var så stolt över mig själv på alla möjliga plan och kände att jag klarade allt. Mitt självförtroende var även på topp.
Jag och Emelie bodde i en stor lägenhet på Bolinder strand som vi hyrde tillsammans. I 1 år bodde vi där. Med världens utsikt, precis vid vattnet.
Just denna kväll hade även Emelie gått på semester och vi skulle bjuda över några vänner för att fira. Hjalle, Axel och Tessi kom förbi blandannat och vi gick ner till stranden för att köra ölkubb.
Uppe vid vandrarhemmet var det några killar som bodde via ett tillfälligt jobb. Vi började prata lite med dem och de kom ner och körde kubb med oss.
Jag fick ögonkontakt med en kille och vi började senare prata och bytte nummer.
Vi sågs senare den kvällen på Mp och fortsatte träffas intensivt efter det. Han bodde inte i Sverige och åkte hem 1 vecka i månaden. Vi hade umgåtts i några dagar innan det var dags att säga hejdå. Vi trodde inte att vi skulle fortsätta ses då men det gjorde vi. Vi pratade konstant och inledde ganska snabbt ett förhållande. Mitt största misstag någonsin skulle jag säga.
Allting var bra till en början. Men jag började rätt fort märka varningstecken. Sedan eskalerade det. Jag kommer inte gå in på alla detaljer eller så, då skulle ni få läsa hela natten. Utan försöka ge en helhetsbild så gott det går.
Men det var en svartsjuka från en annan planet, samt så blev jag kontrollerad till den grad att jag fick filma runt hela lägenheten när han inte var i Sverige, för att bevisa att inga killar var där.
Han ifrågasatte varför jag tvättade bort sminket efter jag hade duschat och inte före, och trodde det hade med någon kille att göra. Kollade igenom min telefon och meddelanden från killar från innan vi ens hade träffats. Tvingade mig att radera flera killar från Facebook, eller skriva till dom att aldrig skriva till mig igen. Han hackade sig även in på min Facebook så han hade full tillgång till meddelanden och allt annat.
Han pratade om killar från mitt "tidigare liv" och kunde upprepade gånger hota om att han skulle hitta dom och döda dom, skjuta knäskålarna av dom var en mening han använde väldigt ofta.
Han var våldsam men enligt honom slog han aldrig mig. Eftersom han aldrig slog mig i ansiktet. Men andra smällar fick man ta. Bli runtsläpad i lägenheten så kläder gick sönder, strypgrepp fler gånger än jag kan räkna, spottad i ansiktet xantal gånger, förnedrad på flera olika sätt, inputtad i möbler, han kunde flera gånger sätta sig över mig i sängen och trycka sin panna mot min så hårt att det bokstavligen kändes som min skalle skulle spricka samtidigt som han skrek det högsta han kunde.
Han såg svart. Och efter varenda gång blev han ledsen och bad om ursäkt och överröste med kärlek.
Och när man var som mest sårbar behövde man på något sätt just det.
Den psykiska misshandeln var absolut värst. Lögner, droger, bli lämnad på olika ställen vid olika tillfällen i timmar, oroa sig, aldrig kunna slappna av, behöva täcka för honom, ljuga för familj och vänner, rädda hans skinn fler gånger än jag kan räkna, hjälpa med pengar trots att jag själv knappt hade några, bli förnedrad, få höra så hemska och nedlåtande saker om sig själv så man tillslut trodde på varendra ord.
Han förstörde hela mig. Under tiden förstod jag nog inte hur illa det var. Det blev liksom min vardag.
Jag åkte till jobbet och nästan somnade stående för att jag kunde ha varit vaken en hel natt och fått utstå både det ena och det andra.
Vi var på Lanzarote tillsammans sommaren 2017. En hemsk resa. Usch! Varje dag vaknade han klockan 15 på dagen och det blev världens bråk när jag försökte få upp honom innan. Låg själv vid poolen varje dag och ville bara hem. Droger fick han tag på av folk och stod och snortade på toaletten medan jag blev flyförbannad, skrek hela vägen hem en kväll och polisen var nära på att fråga vad som hänt men han fick tyst på mig tillslut, i rummet blev jag kallad massvis med fula saker och jag bröt ihop totalt. Jag ringde mamma mitt i natten och grät okontrollerat. Jag ville bara hem.
Hans mamma var en ängel och hur fin som helst. De var nämligen också på semester på Lanzarote och bodde några kvarter bort. Jag fick åka iväg med henne en heldag när hon märkte att jag var ledsen men jag berättade dock aldrig hela sanningen.
Jag gjorde misstaget att inte smörja in mig och brände rumpan och baksidan av låren så illa att jag blev helt lila och svullen. Jag fick även frossa senare. Jag kunde knappt sitta eller sova.
Den kvällen skulle mitt ex gå och köpa pizza till oss, ca 20 på kvällen, medan jag låg kvar och hade så jäkla ont.
Han kom inte tillbaka förns kl 06 på morgonen. Han hade druckit och knarkat ute på nattklubbar hela natten och morgonen.
Jag sov inte en enda timme och var vaken när han kom hem.
Han fick även ticks av kokain som jag blir helt illamående av att ens tänka på. Usch!
Det var nog iaf där och då jag bestämde mig för att lämna honom.
Jag skulle egentligen åkt med honom i 3 dagar till hans hemland innan vi skulle tillbaka till Sverige, men jag valde att åka hem själv i förväg istället.
Mamma lånade mig pengar och jag flög tror jag sammanlagt 16 timmar innan jag kom hem. Blev hämtad av mina älskade vänner på Arlanda. Vi pratade massor om hela situationen.
När han kom hem till våran lägenhet som vi hyrde tsm just då, så gjorde jag slut.
Han låg i fosterställning och grät minns jag. Vi umgicks några dagar till innan han tog sin packning och flyttade till lägenhetshotellet som hans jobb hyrde. Det var tuffa dagar. Och han skrev och hörde av sig konstant. Hotade om det ena och det andra och fick mig att ta taxi till honom mitt i natten. Där man blev inputtad i sängbordet och utskälld. Fick inte lämna lägenheten etc.
Men tillslut bröt vi kontakten. Pratade inte på ca 6 månader. Även om han skrev då och då hur mycket han älskade och saknade mig.
Tills vi en dag tog upp kontakten igen. Han grät och lovade att han ändrats på flera olika plan. Vi började träffas igen men inte som ett officiellt par.
Jag märkte nu hur otroligt förstörd jag blivit av vårat förhållande. Jag hade blivit kontrollerande, svartsjuk och mådde så dåligt. Hade inget självförtroende kvar alls. Hade under vårat förhållande slutat med både kosten och träningen så jag hade gått upp i vikt också vilket gjorde det värre.
Det var så sjukt destruktivt och jag fick fortsätta utstå förnedring, våld och psykiskt misshandel. Jag hade även blivit en person jag knappt kände igen och betedde mig inte bra alla gånger. Vilket man nu i efterhand kanske förstår.
Men jag fortsatte iallafall träffa honom. Varför vet jag inte. Men jag tog väl den kärleken jag trodde jag förtjänade helt enkelt.
Han hade förstört hela mig och jag mådde så otroligt dåligt. Jag hade tappat bort mig själv. Orkade knappt jobba och festade massor (på helt fel sätt under den perioden). Ja, jag levde ett sjukt destruktivt liv och var närmre botten än någonsin. Jag hade tappat livsgnistan.
Sen sommaren 2019, när jag inte hade pratat med mitt ex på ett tag, så träffade jag Jimmy. WOW! Min kille. Börjar gråta nu medan jag skriver. Vilken kille alltså! Vi var bekanta sedan innan men inte träffats på flera år. Det var som menat! Vi blev blixtförälskade och kunde inte vara utan varandra en sekund knappt. Jag kände en sån kärlek jag aldrig känt förut. En ömsesidig kärlek. Jag kände mig så älskad!
Inte förns nu började jag bearbeta mitt tidigare förhållande. Jag tror det beror på att jag märkte hur riktig kärlek kändes och hur man skulle bli behandlad. Och därför insåg jag även hur otroligt illa jag hade blivit behandlad tidigare.
Jag drömde mycket mardrömmar, sov oroligt, fick flashbacks från innan, kunde börja gråta från ingenstans, panikångest etc.
Jag kände mig nog äntligen TRYGG och kunde därför bearbeta det som varit tidigare. Med stöd från den finaste killen i världen!
Jag skriver oftast att jag aldrig kommer kunna beskriva med ord hur otroligt tacksam jag är att jag träffade Jimmy, och att jag har honom, och det är verkligen sant!
Min finaste människa vad jag älskar dig! ♡♡♡ TACK!!!
Sedan kan jag även säga till er att det rätta sättet att bemöta en vän som är i samma situation som jag tidigare var INTE är att skuldbelägga personen för att man fortsätter träffa hen. Inte "hur kan du fortsätta träffa den?!" Och frågor som dessa. Eller bli arg. Det är inte rätta sättet.
Jag själv vet inte vad rätta sättet är egentligen. Jag tror helt ärligt att det enbart är personen i sig som kan ändra situationen genom att verkligen bestämma sig för att lämna.
Självklart ska man finnas där som stöd och säga vad man tycker. Men inte skuldbelägga!
Jag ser ofta tjejer som skriver att de är i liknande situationer och 80% av kommentarerna är "hur kan du stanna? Varför lämnar du bara inte?! Jag hade aldrig tillåtit mig att bli behandlad så!!" Osv.
Sanningen är att man inte har en ANING förns man själv har varit där. Jag ansåg mig vara en stark tjej som inte tog någon skit. Men jag blev nedbruten och psykiskt misshandlad till den grad att jag trodde jag förtjänade det. Att jag inte var mer värd.
Det är värt att tänka på iallafall ♡
Jag önskar inte ens min värsta fiende att må som jag gjorde under denna period, eller bli behandlad som jag blev.
Och det farliga med dessa personer är att det vet exakt hur de ska nässla in sig och är hur underbara som helst på andra sätt, tills de börjar med sin manipulation och psykiska misshandel. Sedan efteråt tar de fram sina fina sidor igen.
Och man tänker hela tiden att man kan fixa personen, eller gå tillbaka till början av förhållandet. Men nej, så blir det ej!
Man får försöka hitta sin utgång och sedan aldrig se sig om igen.
Jag är SÅ glad att jag kom ur detta. Det är jag tacksam för varje dag!
Ta hand om varandra, ha förståelse och lämna redan vid första varningsflaggan!
