jag är nästan alltid glad. det vet ni som känner mig. men ibland har man sina nedgångar, precis som man kan ha sina uppgångar. ibland blir det bara lite för mycket och jag pallar inte hur mycket som helst. att komma hem till ett kaos nästan varje dag, med skrik, bråk, att man aldrig räcker till, alltid gör något fel, det blir för mycket ibland. jag är stessad nog förtillfället och behöver inte det där lilla extra skiten varje gång jag kommer hem. bråk bråk bråk, ibland når det en viss gräns och tillslut exploderar det. när man kommer hem och är hur glad som helst så kan någon komma upp från ingenstans och skälla ut en? och det drar ner på en ska jag säga..