jag vet inte vad jag ska säga. vi har inte pratat med varandra på flera veckor nu. alltid är det något, bråk, skrik, lånade kläder. det finns stunder vi kommer överens och verkligen är som kompisar. men så har det inte varit på hur länge som helst. men problemet är att du inte kan erkänna att du själv också har fel, du är ungefär som mamma.. och jag vet att jag kan vara en riktig bitch, kan vara otroligt grov i munnen och säga saker jag inte menar. men syrran face it, du är precis som jag. och nångång måste vi faktikst lösa det här. och läser du detta vill jag bara tillägga: låna aldrig mina skor igen, pusspuss :)
