saknaden gör ont


Idag är det ett år sen. ett år sen vi alla fick beskedet. danne är död. daniel larsson finns inte mer. den finaste människan på jorden. borta? föralltid? nej det kan inte vara sant. det måste vara en dröm, en riktigt hemsk dröm. men verkligheten slog oss alla och vi förstod att det var sant. danne var död.. borta. föralltid.

jag kan nu, ett helt år sen. fortfarande inte förstå att du inte finns kvar här längre. den finaste människan jag någonsin träffat. genomsnäll och alltid glad. alltid ett stort leende på läpparna. du var du. du var unik. det finns bara en Daniel Larsson.

Jag hoppas du ser all kärlek som vi som finns kvar här nere på jorden har för dig, det är så sjukt mycket kärlek. för du gav kärlek till alla du kände. du spred glädje runt omkring dig. det saknar man. den där killen som alltid var glad, skrattade och log. som alltid var så snäll och omtänksam.

jag kommer ihåg alla små minnen som dem vore igår. när ni skrämde mig i tvättstugan, när jag skrämde dig med den där masken, när vi kollade idol finalen, alla singstar kvällar. allt. jag saknar att ha dig här hemma. det ska du veta. du blev som en familjemedlem.

jag önskar allt som hände aldrig hade hänt. jag önskar att du fortfarande var kvar här på jorden med oss, med din vänner och din familj. jag önskar att du aldrig gjorde det där beslutet den där kvällen, för exakt ett år sen. men samtidigt är jag så tacksam att få lära känna en sån fin människa som du. för ingen är som du, ingen. och din kärlek lever kvar hos oss, nu och föralltid!