Jag vill fly från mig själv, men det går inte. Jag vill trycka på paus, men det går inte. Jag vill känna mig helt normal, men det går inte. Jag vill slippa bli så otroligt arg, men det går inte. Jag vill slippa skapa onödiga tjafs och bråk, men det går inte. Jag vill slippa det här, MEN DET GÅR INTE.
Jag försöker jobba på mina brister. Jag vet bara inte hur. För när det väl kommer till kritan så är jag som en jävla EXPLOSION. Många gånger helt i onödan. Och ju mer jag tänker på hur jävla fel jag har för stunden ju mer arg blir jag. Jag blir så arg så att jag är slut i varenda liten del av min kropp efteråt. Det tar slut på all energi.
Det bokstavligen BRINNER i mitt huvud och efter en halvtimme/timme så har det oftast gått över. Och då går det över till ångest, nedstämdhet eller en känsla av utmattning. De flesta gångerna, iallafall efter ett "utbrott".
Många personer säger "jobba på det, tänk på nått annat, gör något annat, ring någon". Och jag uppskattar alla råd men för stunden så går det inte. Känslorna går inte att stoppa. Jag blir ÖVERÖST av känslor. När det är åt andra hållet, de gångerna jag känner glädje, så är det jättebra. Men när känslorna är ilska, ångest eller nedstämdhet, då blir det bara för mycket att hantera.
Jag måste verkligen börja prata med någon för jag har så många sidor som jag kämpar med dagligen. Jag kanske går in på det någon annan gång. Inlägget kommer bli för långt och jag tror inte jag är redo att ta allt idag iallafall.
Såhär mycket som jag har öppnat upp mig i det här inlägget har jag nog aldrig gjort tidigare.
Kände bara att jag behövde det här och nu.
Tack till min älskade pojkvän, familj och vänner som har kommit med många goda råd och stöttning när det har känts tufft längst vägen. Tack ♡
Jag lovar att jag har väldigt många bra och fina egenskaper också. Men just idag kändes det relevant att få skriva av mig om detta. För just idag kändes det lite extra tufft.
Ha det bäst sålänge fina ni och ta hand om varandra. TUSEN PUSSAR!